Liftaren

image

Det fanns en tid då jag aldrig skulle kunna tänkt mig att ställa mig på ett gym, nu skulle jag inte kunna vara utan.

Det fanns en tid då jag var så blyg att jag drog mig längs väggarna när jag skulle ta mig framåt, idag kan jag inte ens tänka mig att jag någonsin varit blyg.

Det fanns en tid när jag aldrig i hela mitt liv kunde tänka mig att stå framför en grupp för att prata eller leda. Idag har jag varit gruppträningsinstruktör i flera år och har haft föreläsning för människor jag inte känner.

image

Visst är det väl konstigt att man vid en viss tid i livet bara går över den där tröskeln och gör de där sakerna man Aldrig skulle göra? Kanske är det nyfikenheten i människan som gör att vi vågar, eller så är det för att man är lite galen.

För det fanns en tid då jag aldrig skulle ställa mig längs en vägkant och vifta med tummen för att få skjuts. Men det hände. För två veckor sedan.

image

Där stod vi, Anna och jag, nedstämda efter att bussen aldrig kom på söndagsförmiddagen, den dagen vi var lediga ihop och skulle hoppa fallskärm. Livet kändes hopplöst och musten hade liksom flugit ur oss likt en champagnekork. Tills då vi beslöt oss för att lifta. Ja mamma, jag vet, lifta. Är man dessutom som jag som sett alldeles för många skräckfilmer så vet man att det kan vara vad som helst som stannar längs vägrenen. I lugna vatten lurar gäddorna, som man brukar säga… Hur som haver, vi bestämde oss och vi började försiktigt få kontakt med flödet av bilar.

image

Det var ju inte en dans på rosor direkt. Men så plötsligt hände det, det stannade en bil. Med en skräckblandad förtjusning småsprang vi fram till bilen och öppnade dörren. Ett par i 50-årsåldern satt där och log snällt mot oss. Jag kände att det bådade både gott och ont på samma gång. Vi sade var vi skulle och de sade att de kunde köra oss.

Men först ville de att vi skulle följa med för att ta en kaffe med dem…

…här började min andning ändå bli lite häftig. Alla skräckfilmer rusade förbi likt en tornardo i huvudet och jag tänkte att ”jaha, det är nu det händer, nu är jag den där lättlurade flickan som följer med det snälla gamla paret som jag brukar skrika åt när jag ser på film” men det som händer händer tänkte jag ändå och gav ett lite ansträngt leende tillbaka. Där satt vi i en bil, med två främmande människor mitt ute på landsbygden i Toscana. På väg mot början eller slutet på ett äventyr.

image

Men alltså, som ni kanske märker så var det inget skräckfilmsscenario (som tur var). Vi drack kaffe på ett café med det snälla paret och sen körde de oss hela vägen till vårat tåg som vi skulle åka med.

Dessutom, ja än är det inte slut, så nämnde vi i bilen att vi försökt köpa en bil men det hade inte gått så bra. Då säger frun att de har en bil över som bara står och skräpar för tillfället så vi kan låna den så länge vi behöver. Vad är oddsen att vi stöter på ett par som har en bil som bara står och väntar på oss? Alltså, det finns så fina människor där ute. Vi var helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle. För nu står vi här med bil, vinterjackor (som vi också fick låna för hon tyckte vi såg frusna ut) samt att vi ska äta middag med det här fina paret ikväll! #livet

image image

Det var alltså sagan om hur livet kan vända snabbt bara man vågar ta en risk.

Ha en fantastisk torsdag! Och våga utmana dig, kanske redan idag.

Ciao Bakfia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *