Julens Mirakel!

image

Visst finns det väl julmirakel? Jag tror det åtminstone. För det hände mig igår.

Det började som så många gånger i ren misär innan en lycka kunde infinna sig i min arma kropp. Låt mig förklara från början.

Efter en smidig flygtur från Rom till Sverige satte jag mig äntligen på flygbussen från Landvetter till Göteborgs centralstation. Än så länge var allt bra, förutom kanske dåligt batteri på telefonen. När jag fortfarande glad i hågen skulle gå av bussen och ta mina två väskor upptäckte jag till min fasa att en plötsligt var borta. Då började misären(som ni kanske förstår). Svetten inte bara lackade, den rann och flöt som en snögubbe i vårsolen. Vart var min väska? Nej, nej, nej detta fick bara inte hända nu, jag som hade haft sådant flyt hela dagen. Förtvivlat gick jag fram till chauffören och fick med darrig röst fram vad som hade hänt.

Åh nej åh nej sade även hon. Fan tänkte jag. Varför var jag tvungen att lägga iPad, dator, pass och kakor (ja kakor är viktigt) i just den väskan? Efter några djupa andetag och x antal minuters letande hittade vi tillslut en annan väska ensam och frusen kvar i ett hörn på bussen. Någon måste alltså ha tagit fel. Men det gjorde ju inte så att jag fick min väska tillbaka. Vi öppnade väskan och det formligen vällde ut sprutor, mediciner och ännu fler mediciner. Inget tecken på någons identitet. Fan. Men tillslut hittade vi ett recept utskrivet i ägarens namn, på ännu fler mediciner. Då såg vi också att det handlade om en 70-årig man. Lite lugnare blev jag, för då kände jag ändå att det verkligen var någon som tagit fel, och inte stulit min väska. Tack för mobil och Google tänkte vi båda, så vi sökte på mannens namn. Vi hittade adress, men inget telefonnummer. Nej och åter nej igen. Hur skulle vi då göra? Jag kollade när nästa tåg skulle gå till mannens hemstad och om han skulle ta tåg så hade jag iaf en timme på mig innan han skulle vidare. Om han inte fått skjuts? Tagit en buss? Eller tagit in på hotell för natten eller kanske inte ens skulle hem? Vem visste liksom.

Vi kunde inte göra så mycket mer än att jag helt enkelt fick ta med mig hans väska och springa in på stationen i Göteborg och leta efter en man i 70-års åldern med förmodat grått hår (han kunde ju ha färgat hår också).

Stötte direkt på två fina tjejer i lysgula västar som jag i princip överföll och fick fram mitt meddelande till. Lyckligtvis kunde de hjälpa mig att ropa ut hans namn och hoppas på att han skulle höra och dessutom infinna sig på stationen. Dock var jag fortfarande lätt stressad och förtvivlad. Med panik i mina ögon såg jag då plötsligt en gråhårig man några meter bort som satt på en bänk och hade två väskor bredvid sig, en stor och en liten svart som verkligen såg ut som det skulle kunna vara min. Kunde jag ha sådan jävla tur? Jag sa åt de två tjejerna att vänta med utropet tills jag frågat mannen. I ren Hollywoodfru-anda med lockigt hår, vinterpäls och klackar (ja jag vet, klackar, sjukt oplanerat) och med andan i halsen småsprang jag fram och flåsade ur mig ”hej, ursäkta men heter du möjligtvis Erik?” Ja, svarade mannen leende och så frågade jag om efternamnet och han sade ja där med. Då formligen skrek jag glatt ut:

”jaaaa men då har jag din väska i min hand och du har min bredvid dig där!”

Med förvånad blick tittade han på mig, på väskan och sen på mig igen. Sen sade han ”ja, men jag tyckte väl att väskan var lite tyngre än innan jag lade den på bussen” Haha.

Så vi båda skrattade och pustade ut. Han fick sin medicin och jag mina kakor. Ett mirakel att jag sprang in just i den ingången och att han satt precis där. Allt var räddat igen och den fina Erik kunde pusta ut då han fått sin väska med sig hem till jul och jag kunde mumsa på mina kakor.

Tack och god jul!
image

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *